Att jag, Josefin lagt av med ridningen känns så otroligt fel. Jag kommer aldrig mer vara upptagen på fredagar.. att få stå och pussa och gosa med en varm mule känns så otroligt långt bort.
Har jag verkligen sadlat av på riktigt?

Ni vet den där känslan man får i hjärtat ibland när man är ledsen, det känns som ett hål i bröstet och hålet går inte att ersättas. Japp, så känner jag nu. Just nu. I just miss it.. men jag har inte tid för tillfället. Jag hoppas det kommer en dag då jag får tiden att räcka till. Jag måste ta mig tid. Livet på hästryggen är oslagbar..

Eftersom egen häst är lååångt borta med tanken så blir det antagligen ridskola eller medryttarhäst igen. Med jobb och andra prioriteringar så kanske medryttarhäst inte finns högst upp på listan även om det skulle vara otroligt kul och mysigt igen.
Men jag vet iallafall att det är dressyr jag vill hålla på med. Hoppning är inte min grej, visst det är kul men ingenting jag känner att jag vill utvecklas i. Men man tackar ju inte nej till några hinder lite då och då. Men dressyr. Japp jag bara vet det, det känns så rätt.